Ett sällskapsspel för planerare

Det är många tankar som far genom mitt huvud efter att jag sett dokumentären ”När Domus kom till stan”. Det som slår mig och som förvånar mig som fan, är hur kortsiktigt de tänkte. Efter andra världskriget så blommade en massa ekonomier upp, köpkraften stärktes och alla kände sig rika. Kanske trodde de att det var ett statiskt tillstånd som skulle vara för evigt, för varför bygger man annars så stora kolosser som är så omöjliga att ändra på? I stad efter stad lägger ju nu Domus ner sin verksamhet och istället byggs de om till gallerior.

Men på något konstigt vis så kan jag se fördelar med tanken. Man ville folks väl, man ville bryta mot tidigare generationers fattigdom och nöd. Äntligen skulle folk få det bättre, alla skulle ha råd att gå och lördags-shoppa på Domus, Åhléns, EPA eller Tempo. Alla skulle ha råd med en bra bostad och därför startade man miljonprogrammet. Jag minns inte exakt vad miljonprogrammet innebar, men jag vet att det var satt ett mål att en miljon bostäder skulle byggas under en viss tidsperiod - Jag tror det var tio år. En del i folkhemstanken som jag tycker är en jävligt vacker tanke. Sen att det slog fel på många sätt under 50-70-talet är ju en annan sak.

Många av Domus-husen och de andra byggnaderna under den tidsperioden var jäkligt fula, men risken finns att man nu drar ALLA hus från den perioden över en kam. Bara för att ett hus är rakt och i betong betyder inte det att det är fult. Det fanns arkitekter och stadsplanerare som tänkte även då. River man eller bygger om husen till 2000-talsutseenden så finns risken att man om 30 år sörjer att 60-talsbebyggelsen slaktades. Förhoppningsvis är vi mer långsiktiga nu. Ett jävulskt fult exempel på hur man slaktat 60-talets bebyggelse är Punkt-huset här i Västerås. Huset i sig är inte så där vansinnigt snyggt - en brun tegelkloss, men skiten de byggt ovanpå är än värre. Under 80-talet byggde man dit ett silver- och turkosfärgat ufo! Det ser ut som att man lagt på skiten och att det kan flyga iväg vilken sekund som helst. Man kunde väl åtminstone låtit bygget smälta in... VLT:s hus i Västerås är ett bra exempel på hur man tänkt efter lite nu på senare tid. Huset består av en stor glasfasad, en glasfasad som både reflekterar den äldre bebyggelsen som kringgärdar huset och som även släpper in ljus, så att man ser var som försigår där inne. Bra gjort VLT, som annars är en rätt tråkig tidning...

Det var synd att de rev så mycket under tidigare decennier, men att tårögt sukta tillbaka löser inte mycket. Under 80-talet försökte man bygga i gammal stil, asfult blev det. Man kan inte imitera gamla stilar, det blir bara fult. Det är en sak om man renoverar, det ska man självklart göra, men att kopiera blir aldrig bra. Se bara på Västerås centralstation... Vad fan är det för ett bygge? Folk blev upprörda över att man rev det gamla stationshuset och därför kopierade man utseendet till något slags konstigt blaha. Jag förstår att de rev det gamla huset, för det var litet och trångt och dög inte mycket till, men att göra ett nytt, minst lika trångt... Ehe? När man kommer in möts man av en liten väntsal och en stor blaffig rulltrappa. Sen är det inte mycket mer. Pressbyrå och något kafé också. Riv säger jag bara.

Ett riktigt välbyggt 60-talshus är, i mitt tycke, något av det snyggaste som finns. Ryds centrum i Linköping där jag bodde tidigare var enkelt, stilrent och vackert. Ofta är det enda som saknas på de där husen lite tvätt av fasaden. Ryds centrum skulle vara assnyggt om det var ny-vitt, med sina raka linjer, vinklar och vrår. När jag var hemma hos L i Örebro såg vi ett av de snyggaste hus jag sett i den tidsandan. Ganska smalt, vitt med tegeldetaljer och sådana där balkonger som inte är balkonger (franska balkonger?) Vitt på fram- och baksidan och tegel på kanterna. Högt, men ganska smalt. Som ett utropstecken.

Riv för guds skull inte de husen och försök se det vackra även i dessa hus. Jag känner ju inte till stadsbilden från tiden innan 70-talet, så min barndom ÄR betong och jag kan t.o.m. bli nostalgisk när jag minns Hammarkullen från min barndom anno 1976-1977. På något vis kände jag mig trygg där. Mina tidigaste minnen är från just Hammarkullen och visst var det ödsligt, men ändå vackert och på något vis tryggt.