Att gå upp klockan 06:00

Det är bra med ett jobb där man får gå mycket, för jävlar vad man känner sig duktig efter dagens slut! Hela kroppen bara hnnnnnng:ar och det är fan rätt skönt. Jahaja, hur har de här dagarna då varit? De första dagarna som vårdbiträde på servicehus.

Jorå, de två-tre första dagarna på introduktionen var kaosiga. Jag var extremt jävla slut i fötterna och huvudet. Så mycket intryck, så många olika människor och bostäder att lära sig. Men jag har varit i liknande sits förut, när jag började på Vallbyskolan m.m. Man KAN inte lära sig allt på en gång.

Jobbade idag tillsammans med E som jag inte får någon som helst kläm på. Pikar hon mig för att jag inte gör ditten och datten? Är hon dålig på att förklara? Tycker jag dåligt om henne? Allt runt henne är så luddigt. Hade jag vetat att jag kände mig illa behandlad så hade jag kunnat konfrontera henne, men nu går inte det. Får väl se hur det artar sig vad tiden lider. De andra jag jobbat med har jag dock kommit bra överens med, med klarhet. Det kanske är så enkelt att E inte är bra på att undervisa, hon kanske är en mindre bra pedagog helt enkelt? Eller? Äh.

En av de boende var riktigt gullig idag. Hon vaknade på sin absolut bästa sida och varje gång jag kom in var hon som en sol. Hela tiden fick jag höra hur duktig jag var och hur glad hon blev över att jag kom. Hon har små drag av någon senilitet, så då och då är hon inte riktigt med. Men idag var hon så gott som helt klar. Jag fick höra att jag har ”ett varmt leende”. Jävvlar vad det kändes bra. Det överskuggar som fan de små saker som var dåliga idag. Har man att göra med sisådär 25-30 personer så KAN inte alla vara roliga att gå in till. Menmen... hon om jag skrev om ovan, var i alla fall världens bästa idag.

Det är en bra erfarenhet att jobba med äldre. De ”finns” liksom inte annars. De äldsta man ser i vardagen är typ 60-70 år. Asskumt. Jag tror det här blir ett bra extrajobb. För trots allt har jag ju (nästan) en lärarexamen och tänker jobba med yngre människor - så mer än extrajobb blir det inte. Men det vore skoj att ha kvar kontakten med äldre på något vis, även om jag inte jobbar med det. Inte för att vara en snäll medmänniska och ta hand om de ”stackars” äldre, i alla fall inte enbart. Inte stackars. Samhället är ju alla, från 150-åringar till nyfödda, så varför inte kolla in alla åldersgrupper och hur deras vardagar ser ut?

Jag har börjat läsa ”Expedition L” av Erlend Loe - som för övrigt blivit en av mina favoritförfattare. Just nu är det han, P.C. Jersild och Bodil Malmsten som står högst i kurs hos mig. Paasilinna är också bra, men kanske är hans böcker lite för fyllda av kärva finska gubbar ibland... Vet inte... Jaja, jag gör väl som jag gjorde senast när jag skrev om en av Loes böcker, kopierar en snutt. Den gången var det nog ”Naiv. Super.”, nu blire ”Expidition L”:

”[...] Jag var tvungen att gå upp i ottan. Kvart över fem gick jag upp. Det gick bra. Och jag körde ut ur Oslo klockan sex. Jag hade trott att jag skulle ha vägen för mig själv. Men icke. En ström av bilar mötte mig. Klockan sex. En ström av bilar. Jag satt och tänkte: Vart ska de? Herregud, vart ska allihop så här tidigt? Sedan slog det mig att det måste vara de som drar lasset. Det norska lasset. BNP-lasset. De går upp tidigt och kör hit och dit för att dra lasset. Och jag fann ingen anledning att tro att detta var en ovanlig dag. Det var en dag som alla andra. En måndag. Sannolikheten för att de ska vara ute och köra också andra dagar är antagligen väldigt stor. Detta är naturligtvis ett påstående som bör undersökas och underbyggas innan det med säkerhet kan slås fast, men låt mig åtminstone säga så här: jag utesluter inte att dessa människor kör på denna väg också tisdagar och de tre återstående dagar som utgör det vi kallar en arbetsvecka. Själv har jag aldrig haft fast jobb. Jag kan alldeles säkert få ett, det är inte det. Jag har ju utbildning och kan en del om både det ena och det andra. Men jag tycker bäst om att knåpa för mig själv. Jag är sådan helt enkelt. Jag har 5,6 pensionspoäng. Andra har kanske mer. Jag vet inte. Men chocken över att upptäcka att alla de där var uppe så tidigt var stor. Sju och halv åtta är också tidigt, men sex. Jag tyckte det var helt otroligt. Själv går jag bara upp så tidigt två eller tre gånger om året. Om jag ska ta ett tåg eller något sådant. Men efter att ha vant mig vid tanken gillade jag den. Jag var också uppe. Jag. Vaken. Och jag körde bil precis som alla andra. Jag körde visserligen i motsatt riktning, men så vitt de visste fanns det väl ett lass att dra även där. En kort stund var jag en av dem.”