Bara goja

Det är dumt att sitta och vänta på inspiration när det gäller skrivande och målande. Så jag tänker att vaffan och börjar väl svamla på lite nu. Alltid kommer väl några vettiga rader ur skiten får man hoppas.

Jag har fått en vattenkokare av mina föräldrar. De behöver inte sin gamla då de gått och blivit med induktionshäll. Min gamla vattenkokare stängde inte av sig själv, tog 2,5 år att bli varm och var gratis. Jag fick den som "gåva" då jag lurade någon kompis att framkalla fotografier på samma ställe som jag. Se där. Den nya säger vroooom och zwwiiiisch (ja, med zäta - mer futuristiskt så) och vattnet blir fortfort klart och varmt och gott.

MEN. Då är vi där igen. Var drar man gränsen mellan ökad bekvämlighet och att "spara" tid? Blir mitt liv mer fullständigt och underbart för att mitt kaffe- eller tevatten blir klart en minut snabbare än annars? OCH. Har inte folk alltid försökt spara tid eller vad man nu ska kalla det? Stigar till exempel, varför uppstår de? Jo, för att det är bekvämt och glarrigt för benen att gå på en stig istället för RUNT skogen. Ja, även stenåldersmänniskorna sparade tid. Och genom att ha sagt detta så har jag omedelbums inga som helst argument för att inte äga mobiltelefon längre. Haha! Jo, tjena.

Ni ser hur det går när man inte vet vad man ska skriva om innan man börjar... Då blir det bara goja. Men jag fortsätter väl ändå...

Min syster Anna fick en Powerpuff-tillbringare i födelsedagspresent av mig, den var jättefin, så jag köpte en till mig också. Frostat glas, stiligt tryck och den liksom bara SKRIKER "HÄLL FIN SAFT I MEJ NUUUU!!!" Förra året gjorde jag flädersaft som jag dels drack själv och dels gav till Lena samt mina föräldrar. Tydligen blir flädersaft jättegott vin eller ättika om man spar den jättelänge, för det var precis vad Lena och mina föräldrar gjorde. Sen var det bara att hälla ut den. Nästa gång tänker jag ta upp beställningar istället. Bestället. Beställetingar. Betselället. Ja.

Jobbet då. Det är nästan lite fascinerande hur bra jag trivs med det. Fansikens. Hade jag vetat hur det är att jobba inom äldrevården tidigare så hade jag aldrig i helvete skaffat sommarjobb på långsamma gruppboenden. Ja, de som bor på gruppboendena har varit bra att jobba med, men ibland har det varit väl långsamt. No way José att det är långsamt på servicehuset. För övrigt är alla tanterna kära i mig och förmodligen all personal också. Så kändes det i alla fall i torsdags och fredags. Då var jag i mitt esse - eller var det lördags och söndags? Skitsamma - jag var i alla fall på topphumör, jobbade med två tjejer jag trivdes bra med, vi skojade och hade roligt och jag vågade till och med kläcka ur mig en så inkorrekt skojighet som "lite vanvård har väl ingen dött av". Den mottogs med skratt minsann. Ja, jag tror till och med att jag flörtade lite med H och med hon i matsalen. Inte vet jag. Sånt vet man inte. H är upptagen, men skitsamma lalala.

Nu låter det som att jag har det jätteroligt hela tiden, men så är det inte. Egentligen har jag det ganska skittråkigt, men det skumma är att jag inte bryr mig. Jag har det ganska roligt trots att jag har det skittråkigt. Hur fan det nu går till...

Jag vet inte hur det kommer sig. Men så är det. Nog med allvar, nu ska jag bluddra iväg lite till.

Nej, just fan, i torsdags var jag ju ledig. Jag jobbar så mycket nu för tiden att jag faktiskt kan kalla det "ledighet" och inte "arbetslöshet" längre. Och det är ju bra. I alla fall... Jag var ledig i torsdags - hoppas jag det var, förra veckan hur som helst - och cyklade därför till Anundshög där jag rörde på alla stenarna i den stora stenformationen. Det kändes lite magiskt och jag tänkte en massa på hur det kunde ha varit på Anundshög under århundradena. Dessutom satt jag lite på högen och tittade på Västerås. Det var lite wow-upplevelse att jag faktiskt bor så långt ut i kanten av stan att det bara tar ca 10 minuter att cykla till landet.

När jag satt där såg jag långt bort en stor skylt som jag trodde var en IKEA-skylt (med det var det inte) så jag cyklade dit och köpte en massa skit för mina nyvunna skatteåterbäringspengar. Ni vet sånt där skit som de säljer på IKEA. Eller det var det inte, men ni fattar.

En stekspade
En badrumsmatta
100 värmeljus
En orange glasboll med luftbubblor
Två lakan samt två örngott (ska invigas i afton. Den ena av uppsättningarna dårå. Den röda. Med vita snirkelblommor på)
Två iskubslådor eller vad fan det nu heter
En stor sån därna IKEA-plastkasse som jag tänkte använda till smutstvätt men som jag inte kan använda till smutstvätt för då blir min gamla IKEA-plastkasse ledsen för den har varit med sen typ -96 och har inte ens internetadressen sydd på handtaget
Sen var det något mer men det minns jag inte nu

Jag har tänkte lite bra tankar kring tentorna också, men de tänker jag inte lämna ut här för då får jag spö för ni har hört nog om mina tentor så ni kräks. Bra tankar var det i alla fall. Nog om dem.

Vad är det för regler kring "de" och "dem" egentligen? Folk skriver "dem" när mitt inre liksom skriiiker:
"Skriv de för i hälvette männska! Är du dum i huvudet dumjävel!? Det heter DE och inte DEM!"
Eller är det jag som är dumjävel själv? Men inte kan man skriva så här: "Dem gick ner för trapporna"? Va?

Borde ju jag veta som ska bli svenska lärare och allt...

Dessutom tänkte jag ha en inflyttningsfest för mitt kök som ju blev klart för tusen månader sedan. Eller jag vet inte. Ska jag det? Min lägenhet är lite för ofestad. Vi får se.

Jag har köpt en tekanna också, men den tänker jag inte orda om alls. För lite spänning ska vi ha i våra liv på min ära.