Förr i tiden

Jag spelade in lite av den där 80-talskvällen på SVT i natt. Den var väl så där, än mer så där blev det då min inspelning fukkade upp sig själv så att inslagen blev sönderstyckade... Hm...

Men! Lite skoj resulterade programmen i. Jävligt fascinerande var det att se alla de där klassiska historiska händelserna, alla underliga teveprogram och alla frisyrer och inse att fan, det där har ju jag varit med om... Det där har jag upplevt. Jag minns 1981 när U-137 gick på grund och en ung Claes Elfsberg som berättade om händelsen, jag minns Razzel - det där överglassiga cocktailparty-programmet där allt var så sofistikerat och glansigt så det bara vrålade ÅTTIOTAAAL! och jag minns när Palme mördades.

Och wow att jag fick uppleva östblockets fall... Fy fasikens vilken grej... Det gick väl lite snabbt kan tyckas, för all tryggheten som fanns mitt i diktaturerna bara föll, föll med hemskheterna. Lika fort. Men det är egentligen en annan fråga, för nu ska jag - och har börjat - prata lite om mitt åttiotal.

Det är lite fånigt att just åttiotalet blivit så uppblåst, men faktum är ju att det var ett jävligt extremt årtionde. Så jag skriver väl lite till ändå.

Kom just på en sak till... Början av 90-talet var fan så mycket fulare rent estetiskt än mycket av 80-talet. Tidiga nittiotalet var som ett urvattnat 80-tal, utflippat men sofistikerat. Och det går ju inte. Jaja...

Musiken. Musiken är ju ändå det viktigaste.

Jag fick min första kassett med Ebba Grön 82-83 tror jag. Den var skränig och svår för mig som ju bara var 9-10 år, så den låg och samlade damm i några år.

Jag vet inte hur jag sen fick upp ögonen för den, men under min högstadietid började jag i alla fall lyssna på Ebba Grön, men mest på Imperiet. Ebba Grön frossade jag egentligen mest i på gymnasiet. Men helvete vad bra t.ex skivorna ”Tiggarens tal” och ”Synd” är inser jag nu. Ojojoj... Låtar som ”Bibel”, ”Balladen om en amerikansk officer”, ”Du är religion”, ”När vodkan gjort oss vackra”...

Jag satte precis på ”När vodkan gjort oss vackra” och gåshuden bara forsade fram!

Och återigen... Jag lyssnade på Imperiet. Då. På åttiotalet. Det magiska åttiotalet.

Under mellanstadiet frossade jag även i Madonna, min kompis Krister fixade affischer till mig. Affischer han fick av sin lillasyster. Så jäkla många affischer blev det inte, det var inget hysteriskt frossande i glassiga bilder. Men nog hade jag sisådär 4-5 Madonnaffischer. Affischer som blev pinsamma några år senare och tyvärr försvann.

Men Madonna, Imperiet och Ebba Grön är fortfarande bra musik. Det är jävligt koolt att inse. Efter 20 år. Nu ska här frossas. Dels av nostalgiska skäl och dels av kvalitetsskäl.

När jag lyssnar på Imperiet så tas jag tillbaka till tonåren på något vis. Fan vad svår jag var då. Fan vad jobbig man är då. Aldrig att jag skulle vilja bli tonåring eller 20-någonting. Svårsvårsvår... Ingen tycker om mig... Alla är så ytliga... Bara jag förstår...

Fan vad många stycken det blev i den här dagboken. Jaja. Många tankehopp. Det får ni ta.