My whole life is leading up to this

Förra jobbpasset då vi jobbade tillsammans var kort och intensivt. Jag började kvart i sju och när sen morgonrutinerna var slut så gick jag hem. Lite trist, men imorrn träffar jag henne en liten stund på tu man hand. När hon går på sitt pass och jag på mitt. Vi får se... Vi får se...

Jag fick en skiva på posten för någon dag sedan, för att jag prenumererar på Zero Magazine (http://www.zeromagazine.nu/) - Vacuums nya skiva. Jag har lyssnat lite på den och den är väl inte så där jättespännande, ska väl ge den ett par genomlyssningar till. Men titeln på skivan är i alla fall jävligt bra:

”Your whole life is leading up to this”

Så sant som det var sagt.

På något underligt vis så har jag alltid varit feg men modig. Som barn var jag väldigt rädd för att göra saker som kändes obehagliga och ovana; Stå på händer, simma, sparka fotboll m.m.

När jag var yngre så hade jag inte många vänner och kände mig rätt ensam till och från. Jag slets - och slits fortfarande stundtals - mellan att trivas i ensamheten, mellan att känna kravet från omgivningen att ha många vänner och mellan att själv vilja ha fler vänner.

Men jag har aldrig varit rädd för att göra saker på det personliga planet, det sociala planet, som andra kanske är räddare för. För att komma ur blygheten så har jag genom alla år försökt och försökt och försökt att bryta mig ur den. Har jag t.ex. varit intresserad av en tjej så har jag alltid sett till att få det sagt. När jag var yngre hade tyvärr tjejen ingen som helst möjlighet att BLI intresserad av mig från första början, men jag försökte i alla fall. Tjejerna fick liksom ingen möjlighet att upptäcka mig. Men jag öppnade mig i alla fall och sa det jag ville. Och fick de gamla hederliga svaren att ”jag gillar dig men inte på det sättet, vi kan väl ses som kompisar”. Så fick de stackars tjejerna känna sig snälla, trots att de egentligen inte heller var intresserade att ses som kompisar.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, men jag vill ha det sagt.

Det som hänt på sommarjobbet är på sätt och vis stora saker, men ändå inte. Jag har alltid varit sådan, skillnaden nu är väl att blygheten inte längre är en stor bromskloss för mig. Den finns, men finns ändå inte. När vi satt och fikade på jobbet för någon dag sedan så frågade Marianne vad som krävs för att få mig arg, för hon tyckte att jag är så lugn hela tiden. Jag vet inte. Är jag lugn? Det där är en knepig fråga. Att jag förmedlar ett lugn tror jag stämmer, men det är först på sistone som det lugnet även funnits INOM mig.

Jag tror ibland att folk blir frustrerade och fascinerade av människor som jag, för genom åren har folk försökt reta upp mig. Provocerat och haft sig. Herrejävvlar... Jag har aldrig blivit mobbad och inte heller särskilt retad, men fan vad folk har haft kul med att provocera mig. Hm.

Jag är väldigt spänd på vad Linda säger imorrn på jobbet - om hon nu säger något. Men. Lugnet finns i mig samtidigt. Jag vet var jag är och har aldrig varit mer i mig själv än jag är nu. Tackar hon nej till en kyss så tänker jag i alla fall säga att hon har ett fint leende, stora blå ögon som får massor med skrattrynkor kring sig när hon ler. Oavsett vad som händer så kommer det inte bli knepigt att jobba med henne, inte för mig i alla fall, för det hela är så enkelt. Jag tycker om att se och känna på henne. Så enkelt är det.

My whole life is leading up to this