Ett foto

Idag, som igår, har det inte hänt så mycket. Men det gör inget, det har varit bra sysslolöshet på något vis. Det är skönt att ibland få vara i den där långsamheten, utan att drabbas av tristessen. Det har varit sköna dagar.

En följd av den där långsamheten är att man har rätt bra koll på vad man gjort under dagen. Idag skulle jag tvätta klockan 10, men någon glömsk människa hade tappat bort tidsbegreppet jättemycket så jag stod och väntade i 15 minuter tills jag gav upp. Som hämnd pillade jag bort numret på den glömskes tvättlås. Lagom hämnd.

Medan jag väntade kom jag på att kartongen med mina fotografier som jag letat efter så länge kanske stod i mitt källarförråd, så under tiden jag inte fick tvätta gick jag in i mitt förråd och kollade. Ja, där stod de! Jag som varit orolig att de stått i familjens garage och fått fuktskador. Men så var tack och lov nu inte fallet.

Jag fick min första kamera - en kompaktkamera - 1990, eller om det var 1991. Så i den där kartongen har jag massor av kort på Anna och Jonas när de var små. Jonas var nästan bäbis på de äldsta korten, så det var skönt att korten var tillbaka i min ägo igen.

Överst i kartongen låg en sådan där - vad heter det... - fotoficka? En sådan där som man får när man framkallar sin film hos någon fotohandlare eller något fotolabb. I den var bilder från Roskilde -94 och oj vad smal jag var. Eller... Jag vet inte om jag var så där vansinnigt smal, men jag var ung. Fast jag ser ändå inte mycket äldre ut på bilden än jag gör nu. Det är liksom samma Jesper men ändå inte. Skägget är tunnare och inte lika mörkt, jag är solbränd och den där smalheten i ansiktet känns främmande. Men det är ändå jag.

Bredvid mig på bilden sitter Seija som jag hade någon slags historia med. Eller vad man nu ska kalla det. Det blev aldrig något mellan oss, men under hela terminen som vi gick på Önnestads folkhögskola så var vi så fysiska med varandra så. Utan att våga göra något uttalat fysiskt, det var hela tiden knän mot knän och en arm mot en arm. Uppenbart fysisk kontakt och törstande, men det blev aldrig något.

På en fest i Malmö våren -94 hamnade hon, jag, Jennie, Liselott och Rickard - jag tror han hette så - på en fest. En fest där det låg folk och hånglade och knullade överallt. Folk var in i badrummet och sovrummet titt som tätt. Och Seija sa något om att ”kom, vi går in på toa”. Men jag var inte helt med och hon var inte särskilt säker på att hon egentligen ville in dit, så ganska snart rann det bort. Utan att jag förstått så mycket. Jennie och Rickard tröttnade på det ständiga hånglandet i alla hörn och bestämde sig för att gå ut ett tag för att få luft och en hamburgare. Jag och Seija följde med och hon fastnade i en telefonkiosk. Där hon stannade en lång stund för att prata ut med sin pojkvän.

Jag vet inte hur det var mellan henne och hennes pojkvän, men vi fortstatte knäflörtas under resten av terminen. På Roskilde berättade hon - strax efter att fotografiet togs - att hon hade en pojkvän och att det inte kunde bli något mellan henne och mig. Det hade jag kanske aldrig trott heller, men en liten sticka fick jag ändå.

När jag nyss hittade fotot så tänkte jag kolla upp om jag kunde hitta henne på nätet, bara för att se vad som hänt med henne. Jag hittade en bild av henne bland en massa annat folk. Hon jobbar på någon byggfirma. På bilden så ser hon så gammal ut, så det känns som att det var evigheter sedan vi sågs. Hon ser lite trött eller ledsen ut. Egentligen ser hon kanske inte så gammal ut, men för mig är hon liksom fortfarande 20 år. Fan, är det så länge sedan?

Jag kan inte svära hundra procent att det är hon på bilden, men hennes namn är så ovanligt och fotot såpass likt att det vore konstigt om det inte var hon.

Hur har hon det idag? Bara för att hon ser lite trött ut på bilden så inbillar jag mig att hon har ett dåligt liv. Man gör väl så, jag har liksom inget annat att gå på. Det känns sorgligt. Jag hoppas hon har det bra.

Jag skriver inte det här av någon längtan tillbaka till den tiden. Mitt liv har aldrig varit bättre än det är nu och allt går hela tiden framåt. Hade jag träffat henne för första gången nu, som 32-åring, så hade allt sett mycket annorlunda ut än då. Då var allt bara en utdragen flört som aldrig tog slut.

Fast... Nog finns det ett vemod inbakat. Ibland tänker jag tillbaka på folkhögskoletiden och riktigt frossar i fina minnen. Sådant frosseri är skadligt, som nostalgi kan vara. Men jag vet inte... Jag tror jag har lärt mig att hantera nostalgi på rätt sätt. Jag njuter av de vackra minnena - det finns många sådana från Önnestad och Skinnskatteberg, men samtidigt vet jag att livet också var fullproppat med tristess då. Och osäkerhet. En osäkerhet som inte finns hos mig längre. Jag är fan så mycket säkrare på mig själv som människa nu än jag var då.

Såg nu att mannen ovanför henne har samma efternamn som hon har. Har han tagit hennes efternamn i ett eventuellt giftermål eller är det hennes bror?