Inget är unikt

Jag funderade en gnutta när jag nyss cyklade hem. Det finns inga nyskapande filmer, ingen nyskapande musik, ingen nyskapande litteratur och ingen nyskapande konst. Egentligen. Konst av alla de slag kan uppröra och beröra, men bearbetar ändå alltid tankar och känslor som inte är ett dugg nya för oss.

Det blir tydligt ibland. Genom århundradena har modeskapare alltid snott idéer från andra tidsåldrar och andra kulturer, musiker samplar och snor så mycket de vågar utan att upphovsrättshavare ska bli sura, konstnärer ses alltid i ljuset av andra tidigare konstnärer och epoker.

Så... Därför kan inte heller några av mina tankar eller känslor heller vara nya. Det jag ibland ältar är inget nytt, utan har ältats av femhundramiljarderåttatjugotremiljonerfyrahundrasjuttiosextusenfemhundratvå människor tidigare. Och DET känns skönt. Att veta att man trots att man är ensam i sin hjärna ändå aldrig är ensam. Ingenting och ingen är helt unik - och i det finner jag en stor trygghet och ett sjujävla lugn.

Då kommer man osökt, eller kanske ganska sökt eller jag vet inte, in på tro. Jag är ateist men har min tro. Jag tror på människan och naturen. Människan för hennes kreativitet, samhörighet, kärlek, osjälviskhet, energi och utveckling. Och naturen för dess förmåga att ge inspiration, liv och energi. Att ge sådana saker ord som Gud och Jesus och Allah och Hej-kom-och-hjälp-mig är bara onödigt. Varför flytta fokus från oss själva till något annat? Varför förminska människan och jorden vi lever på? Jag är stark i mig och tillsammans med andra. Den kraften räcker gott och väl för mig.

Jag var jävulskt rastlös i förmiddags, så att jag bokstavligen höll på att spricka. Ja. Mina ben hoppade upp och ner och när jag tittade på mina armar så var det små sprickor i huden, sprickor som det liksom glödde och pös ånga ur. Ajajaj... Nu är jag rastlös tänkte jag. Bäst att sitta här och slösurfa på nätet så att... Nej. Så jag cyklade hem till familjen och hade lite småtråkigt där istället. Där kan man gå omkring lite mer i alla fall, för de bor på fler kvadratmeter än jag.

Om jag får vara lite amatörpsykologisk här så beror den där rastlösheten på att det är så mycket som liksom ligger och väntar i mig, saker som jag vill göra och folk jag vill träffa, men som jag just då inte kunde göra eller träffa.

I morgon börjar jag jobba heltid på servicehuset och, nej jag kan inte påstå att jag är jättesugen på det. Att jobba timmar är mer otryggt men ändå skönare. Då kan man tacka nej om man skulle vilja det. Nu är jag fast på ett jobb som är så där och där jag får minimilön. Snålkärring till chef... Så jag undrar om jag gjort rätt som tackat ja till tjänsten. Nu varar den bara till nyår, men ändå...

På tisdag är det upptaktsmöte med amatörteaterföreningen och jävlar vad skoj det ska bli! Nu var det ungefär ett år sedan jag spelade teater eller åtminstone gjorde dramaövningar och det riktigt kliar i mig. Så det ser jag fram emot som fan. Hoppas det finns några intressanta grupper/uppsättningar att vara med i...