Kärnan

Jag skulle vilja skriva den perfekta dagboken, essensen ur allt jag tänker och känner. Den skulle vara djupt personlig utan att vara ältande, allmängiltig så att alla skulle kunna känna igen sig i texten och ta till sig den. Jag skulle skriva något bitande och argt politiskt, fullt med sarkasm och med en gnutta cynism. Men bara lite, för att krydda. Självklart skulle min text vara rolig, all slags humor skulle få leka i min text. Men helst sådan humor som är jag, skum, torr, underlig och bitande.

Jag vill uppnå det perfekta verket. Oavsett om det är en dagbokstext, en tavla eller en musikgrupp/-artist jag hittat. Eller bara ett blickande mot himlen en ljum sensommarnatt. Jag försöker fånga de där små glimtarna hela tiden och jag känner att det blänker fint av små gnistror i mitt hjärta. Just nu blänker "Mon reve familier" med Ab Ovo i Winamp och nyss sedda "En långvarig förlovning" samt "Melinda och Melinda" som jag nyss såg tillsammans med T på Elektra.

Man behöver sådana små guldkorn och man behöver minnas dem när livet känns långsamt.

Nu på sistone har jag grubblat lite kring varför jag fortfarande är singel. Eller... Jag grubblar faktiskt inte lika mycket nu som jag gjort. Men det är klart att tankarna finns där ändå, konstigt vore det väl annars. Det är ju lite intressant att andra också frågar sig hur det kommer sig. Ingen har något svar. Men Lena kom med ett svar som gjorde mig lite ledsen, men som ändå kändes sant. Hon är bra på sådant. Att hitta sanningar om mig som jag kanske inte vill veta om, men som jag behöver få veta. Hon ser igenom mig. Och det är bra. Jävligt bra.

Jag minns inte hur hon formulerade det riktigt, men det var i stil med att det finns en tyngd hos mig som kanske hindrar mig från att hitta kärleken. Kanske. Visst finns den där tyngden i mig och det gör mig sorgsen att jag inte vet var den kommer ifrån. Men... Jag känner ändå att jag blivit bättre på att ta till mig det bra i livet, som fin musik i hörlurarna 23:16 på kvällen, en lätt hand på en söt kvinnas lår, att ligga i soffan och slötitta på friidrotts-VM med en klar blå himmel i fönstret - solljus som knallar mina gardiner röda... Jag hoppas och tror att jag är på väg att lätta. Det är som jag skrev för någon dag sedan, jag vill att det ska gå snabbare. Men...

"...Sometimes, I feel like I’m seeing it all at once, and I can’t take it. My heart swells up like a balloon that’s about to burst. But then I remember to relax, and stop trying to hold onto it. And then, it flows through me like rain and I feel nothing but gratitude for every single moment of my stupid little life..."

På bion träffade jag A som jag drack kaffe med, men som inte ville dricka kaffe mer med mig. Kanske ljög hon inte ändå, för hon var där med en kille. Jaojao. Whatevert. Verkligen. Jag försökte i alla fall och gjorde säkert A glad med att visa mitt intresse, så då är det inte fel alls. Jag låg och tänkte och tänkte härom natten då jag inte kunde sova. Jag tänkte på alla stunder tidigare i livet då jag hade chansen att ge en komplimang, flörta lite eller fråga någon om kaffe. Alla gånger som jag missat. Men det gjorde inget, för jag kommer aldrig igen att missa sådana chanser.

Jag skulle vilja kunna se mig utifrån, hur jag har förändrats genom åren. Oavsett hur mitt liv hade artat sig så hade jag velat se det. Lite som i den där Star Trek-filmen där Star Trek-gubbarna knallade omkring i osynlighetsdräkter för att studera en primitiv stam. Jag skulle ta på mig en osynlighetsdräkt och promenixa omkring genom mina år och min hjärna. För jag hoppas och tror att jag har blivit en "bättre" människa, även om jag bara kan se den förändringen subjektivt.

------------------------------------------------------

För övrigt är filmmusiken till "Honogurai mizu no soko kara" (Dark Water) av Kenji Kawai för jävla bra. Ba så ni vet. Det var även han som gjorde den utmärkta musiken till "Ghost in the shell" 1 och 2. Två för jävla sega filmer dock. Vackra, men skitsega och tråkiga. Men se dem gärna för musiken och de snygga scenerna.

Ja, alltså i förvirringen kanske jag ska tillägga att "Dark Water" är en bra film. Den japanska versionen. Den amerikanska har jag inte sett och lär nog inte heller se. Känns ju duktigt onödigt.

------------------------------------------------------

Jag blir allt tvungen att uppdatera dagboken igen. För jag har hittat en till glimt i den sena nattimmen. Filmmusiken till "Un long dimanche de fiançailles" (En långvarig förlovning) av Angelo Badalamenti. En vacker film och med minst lika vacker musik. Den gör att jag får en liten klump av vemod i bröstet. Eller... Inte klump, för "klump" ger lite dåliga associationer. En glänsande vemodssten, med tyngd. Men ändå så vacker...