Sömn

Jag har sovit i sisådär 32 år. En skön och lugn sömn utan drömmar, inbäddad i ett tungt och tryggt täcke med världens mjukaste kofta på mig. Kissnödigheten gjorde sig gällande några gånger men jag orkade inte gå upp, för det var ju så varmt och så skönt att ligga där i halvdvala.

Min oro kring hundarna handlar egentligen inte om hundarna. Först trodde jag att jag gjorde något fel då Aksinja gjorde utfall mot mig. Det blev väldigt mycket jagjagjag i mitt huvud då... Allt cirklar kring mig. Är hundarna rädda, Jespers fel, är någon människa irriterad, Jespers fel.
Men tack och lov har jag börjat se utanför min egen hjärna på sistone.

Det handlar om att jag för första gången någonsin måste ta fullt ansvar för något annat än mig själv. Jag kan inte slarva bort någon annans liv. Jävligt bra insikt, jävligt jobbig och jävligt skön.

Jag tror det är dags att kliva ur sängen nu.