Spökigt

Förra natten jobbade jag på ett gruppboende. Jag hade alldeles för mycket tid att spendera, så jag gjorde det som man brukar göra; titta på strunt-tv, läsa böcker (Pappersväggar och Hanteringen av odöda), lösa korsord och leka med mobiltelefonen. Kamerans nattläge är guld värt, kameran blir så slö och fin och en massa schyssta fördröjningseffekter uppstår. Så jag tog några spökbilder på mig själv. Passande var ju att jag prexis i den vevan skrämdes av walkie-talkien som är kopplad till D:s rum. D är autistisk, har inget språk och utstöter därför konstiga ljud. Som jag till att börja med skrämdes av.








































































Bilderna som följer här är ännu läskigare: