Olivia

Vi lever i illusionen att våra beslut
inte spelar någon roll. Att vi inte
ansvarar för våra handlingar. En
sådan fantasi har sitt pris.

För att leva i frid måste vi fastställa
vad som verkligen är viktigast i våra
liv. Ansträngningen kan inte förbli en
angelägenhet enbart för tanken eller
endast mynna ut i klädsamma ord.
Det är handlingen som ger insikten
mening och värde.

I en värld där individen är av
avgörande betydelse, krävs det en
verklig uppgörelse med sig själv.
En pånyttfödelse.
Ett nytt sätt att vara.

Svensson Magazine via Lotta

Först tänkte jag skriva om en sådan där sur kommentar om Olivias utseende och storlek, och kanske gör jag det sen. Men när Lotta visade mig texten ovan i tidningen så slog det an en sträng och ton och klocka - eller vad det nu heter - hos mig, det sätter verkligen svart på vitt vad det handlar om. Jag hoppas och tror att jag börjar nå dit. Ibland tvekar jag, ibland famlar jag och snubblar. Ofta irrar jag. Men. Jag vet vad jag inte vill tillbaka till, jag vet vad jag lämnar och aldrig tänker gå tillbaka till. För det skulle inte fungera. Då skulle jag torka sönder till en torr dammhög och blåsa bort. Och det tänker jag inte göra.

Om Olivia och hennes storlek dårå. Som alla bör veta vid det här laget så är Olivia en 1,5 kg stor chihuahua proppad av kärlek, späckad av finhet med ett mjukt, fluffigt pälsskal. Alla säger väl så, men i det här fallet är det sant: det finns ingen bättre hund. Punkt.

Så därför blir jag sprak-ilsk när folk kallar henne råtta. Eller att hon inte är en riktig hund.
Men vaffan. Lyssna på den här liknelsen:
Tänk dig att du har en förståndshandikappad son eller dotter utan tal och med väldigt begränsad förståelse, tänk dig att du älskar honom eller henne över allt annat - trots, på grund av och tack vare allt han/hon är. Tänk dig sen att du möter en människa på gatan, för dig helt okänd, som kommer fram och kallar ditt barn för ett äckligt miffo. Och tycker att det är helt okej att säga så. Eller att det där är ingen riktig människa.

Kanske hårddrar jag det lite, Olivia är trots allt inte en människa. Men kärleken är den samma. Jag älskar Olivia lika mycket som Lotta och lika mycket som alla människor som står mig nära. Att jag sen inte kan bli småputtrigt full, ordvitsa, diskutera politik eller spela Alfapet med henne spelar liksom ingen roll.

Vissa fördomar är mer accepterade att ha än andra. Vissa fördomar kan man slänga sig med lite som man vill, vissa fördomar är till och med lite fräsiga. T.ex. fördomar om chihuahuor, för det vet ju alla att chihuahuor är gläfsande, bortskämda låtsashundar med bortklemande stenrika mattar. Inte som riktiga hundar.