Ett år

När jag var i Västerås över julen såg jag ett gammalt foto på mig, ett foto som inte var så gammalt men ändå skitgammalt. Där sitter jag på tåget från Stockholm efter att ha sett Eddie Izzards show på någon lokal - jag minns inte vilken. Jag sitter där med en alldeles för beige jacka med ett alldeles för otympligt skägg och med en alldeles för beige själ. På kragen har jag en röd stjärna, som suttit på mina jack- och rockslag i ungefär tio år.

Jag var nöjd med att veta att jag hade koll på kläder. Men inte vågade köpa dem.
Jag var nöjd med att ha en röd stjärna på mina kläder för att visa var jag stod politiskt.
Nöjd med mitt skägg. Så slapp jag raka mig så mycket.
Nöjd eller liknöjd. Nu insåg jag hur mycket jag var missnöjd med, men som jag dolde under ett rädsletäcke. Jag har varit så rädd hela mitt liv.

Rädd
Orolig
Ängslig
Försiktig
Tafatt
Bortkommen

Nu omvärderar jag så mycket, jag omvärderar och vrider och vänder på minsta lilla detalj av mitt liv. Måste saker vara som de varit bara för att? Små saker som nyckeln jag haft på min nyckelknippa i sisådär 20 år, måste den sitta där? Varför? Jag omprövar allt, bra, dåligt. Allt.

Jag vet inte om det syns. Om det märks på mina handlingar och mitt beteende. Jag hoppas det, för inom mig bubblar det och sjuder.

Nu låter det som att jag hittat svaret, att jag hittat mig själv, att jag hittat vägen, sanningen, gud, de vises sten och fan och hans moster. Men nej. Men jag vet vad jag inte vill tillbaka till. Jag står och spejar och snubblar sakta men säkert iväg från förr.

Inte så att jag inte vill veta av mig själv från förr. Fan heller. Jag älskar och månar om förr-Jesper. Jag skulle vilja posta ett brev till mig.

Jag ser mig själv sitta med värkande skulderblad framför min brummande dator, i den lilla, igendammade lägenheten på Benvägen i Västerås. Jag sitter där och chattar med någon japanska, laddar ner tom porr eller bara dumklickar mig fram. Dammet täcker mig sakta men säkert, varmt och rädsle-tryggt damm. Ryggen värker och mina ögon är grusiga, så jag går ut i natten och ser upp mot himlen. Tittar på den kalla, svarta vinterhimlen som glänser och blänker. Söker mig upp och ut och iväg mot något annat. Bort.

Jag lägger mig alldeles för sent på natten och vaknar likadant. I brevlådan ligger ett brev adresserat till mig. Från mig. Från en klarare och renare tillvaro.

Jesper

Allt blir bättre. Men du måste hjälpa till själv, för du är inte ett offer för livet. Visst, du har hört det förut och tagit till dig det på ett intellektuellt plan. Men inte mer än så.

Du undrar varför inget händer i ditt liv, varför du är singel och sitter i en lägenhet du inte tycker om med ett liv du inte trivs med. Svaret är att du vill ha det så, du vet vad du har, du trivs i din självpåtagna offerroll. Du är rädd, så rädd. Du har sett det själv i dess smutsigaste form: ältandet.

Det är jobbigt att leva, men det ska det också vara. För med det svåra, det jobbiga kommer även lyckan, glittret, kärleken och värmen.

Man förändras inte förrän det gör för ont att inte förändras.

Jag vet inte om det jag skriver till dig gör någonting klarare, för jag skriver för mig själv lika mycket som jag försöker hjälpa dig. Jag har inte svaren, men jag letar efter dem, jag tänker på dig och älskar dig. Jag älskar dig och önskar dig allt väl i livet, för nu är det dags för dig att blomma. Explodera i ett pollenregn av regnbågens alla färger. Du kan. Jag lovar.

Jesper