Aha!

För ett tag sedan upptäckte jag att jag får en kick av att oroa mig. Insikten var en av de största och mest omvälvande jag gjort.

I fas ett pumpar hjärtat på högvarv, kroppen öppnar dammluckorna och låter adrenalinet tanka runt i stormvirvlar. Dunkadunkadunka. Tidigare kände jag bara oron, eller... jag registrerade bara oron i huvudet. Ruset fanns där också även om jag inte förstod det.

I fas två, när hjärnan registrerar att det inte gått så illa som worst-case-scenariorna ville få det till, pytsas små, små rus-strilar runtruntrunt i kroppen. Oron ligger kvar, på lågvarv, och så även ruset.

Och. Jag mår bra av det. Jag tror att jag skapar mig oron och rädslan för att få uppleva kicken, oros-knarket. Även nu när jag kunnat sätta ord på hur jag beter mig sätts endorfinadrenalinkranen på på kalldusch.

Jag har länge vetat att varje sugit beteende hos människor har en positiv baksida, även det mest självdestruktiva handlande har en positiv sida; försvar mot yttre stimuli och faror, en kick - som i mitt fall - för att få känna att man lever m.m. Men det har aldrig varit så klart, så tydligt så aha-igt som för några veckor sedan då jag upptäckte det.

Så jävla koolt!

Jag har äntligen börjat leva på riktigt och det går inte en dag utan att jag tackar livet för allt jag får, för allt jag lär mig och för alla förändringar som sker.

Jag har världens mest underbara familj, Lotta med det sprakande ögonen, Olivia och Lidde.
Jag bor i Sveriges vackraste stadsdel - Årsta.
Jag jobbar på Sveriges bästa, mest utvecklande, och intressantaste jobb: Årsta gårds skola, där även de mest professionella, människointresserade och intelligenta kollegor man kan hitta jobbar.

När terminen slutar kommer jag få vikariatet förlängt med ett år och när hösten kommer kommer jag få gå i terapi i två år, till typ ingen kostnad alls. Kan det bli mer lyxigt? Det är lyxigt att få gå i terapi. Alla borde göra det, för det är så förbannat sanslöst lyxigt att få prata om sig själv i en timme i veckan. En timme! Och ja, det är inget som helst problem att fylla den timmen.

Något annat som är lyxigt är att äga två bärbara mac:ar med trådlöst internet. Tjofadderittan!

Konstigt är däremot att någon här i Årsta lägger sina bananskal på elskåp, biljettautomater m.m. Varför? Tror personen att någon ska halka på skalen som i en slapstick-film? Varför då inte kasta skalet i en papperskorg? Tror han eller hon att det är pant på bananskal och att någon mindre bemedlad person ska komma och plocka upp 50-öresskalet? Ja, inte vet jag.

Konstigt är även att fölk parkerar på trottoaren utanför Ica i Årsta. Att parkera på trottoaren gör ju, som vi alla vet, en olaglig parkering mer laglig.

Konstigt och lite roligt. Som livet självt.