Terapin

I morgon går jag till min terapeut för sista gången någonsin. Jag har gått till henne två dagar i veckan i två års tid, men snart är det slut.

Hela avslutningsprocessen har tagit sisådär en månad, att inse att nu är det slut och att bearbeta det i terapin. Den senaste tiden har präglats av nervositet över hur livet ska te sig utan en terapeut att gå till, lättnad över alla gigantiska framsteg jag och min terapeut gjort och sorg över att inte få gå dit mer.

Det har varit en sjujävla resa, från den där våren 2006 när jag insåg att det inte funkade längre. Att jag inte kunde leva som jag gjorde längre. Av L fick jag i den vevan en väldigt talande och sann text:

Vi förändras inte förrän det gör för ont att inte göra det

När jag bloggade och målade tavlor förr i tiden så hivade jag ur mig allting. Jag tog min oro, min ångest, allt jag inte visste hur jag skulle bearbeta och spydde upp det framför mig. Jag stod sen där i min ensamhet och hoppades och ville att någon annan skulle se och ge svar. Men inga svar kom, för ingen annan kunde ge svaren. Det har jag insett idag, terapeuten har självklart varit ett jättestöd, ett förjävvla bra bollplank och en helt strålande människa, men... det viktigaste jobbet har jag gjort själv. Alla frågor, all oro, all nervositet och ångest är idag så mycket renare. Jag ser vad allt står för och jag har svaren. Och har jag inte svaren så vet jag i alla fall hur och ATT jag måste söka. För ingen annan kan göra det åt mig. Inte inne i märgen, i kärnan av mig själv i alla fall.

Tre personer har varit speciellt viktiga för att jag idag mår så jävla bra som jag gör, för att jag är så lycklig; jag, L och min terapeut. L är näst mig själv den viktigaste personen i mitt liv. Det jävla HÄSTJOBB hon gjort under våran relation går inte att sätta ord på, det är för stort för ord. Innan jag insåg att jag behövde terapi stångade hon sig blodig mot min motvilja att lyssna. Eller snarare en kombo av oförmåga och motvilja. Relationen till min terapeut tar slut i morgon, men L hoppas och tror jag få ha med mig som världens bästa vän for ever and ever...

Jag brukar som sagt inte vara så här privat längre. Men om någon annan bestämmer sig för att ta steget att söka hjälp tack vare det jag skriver eller säger

så bjuckar jag gärna.