Människan

Jag påbörjade en jätteresa för ungefär fyra år sedan, en resa som fortfarande håller på.
Innan stod jag stilla i en grå segsörja, men nu forsar färger runt mig när jag tar mig fram fram fram.

Resan har lärt mig en massa om mig själv och om livet. Resan har gett mig en osviklig och orubblig tro på människans kraft. När jag har brutit gamla mönster, när jag har sett att sådant jag tagit för givet går att ändra, då har min tilltro till mig själv vuxit och vuxit.

Därför kan jag känna en sorgsenhet när folk lägger en massa energi utanför sig själv och sina medmänniskor. När man tror på Gud, Allah, tomtar, troll, tur-kalsonger, stegar, svarta katter, a-brunnar, Jesus, ödet, slumpen, satan eller what ever.

Varför förminska sig själv och sin egen energi? Varför göra människan och den gigantomonstruösa superkraft som finns hos oss mindre? Varför släppa taget och tro att vi inte kan påverka?

Jag har svackor och dalar då energin är i botten. Men trots att orken just nu är på noll, det är november
jag hostar upp mina lungor och snorar
det är pissigt väder ute

så finns där en osviklig tro:

Jag tror på Människan och jag vill att alla hittar dit. Jag förstår att det är lätt att lägga kraften utanför sig själv, för det blir på något viss enklare. Är saker jobbiga så är det på något vis inte ens eget fel. Har man pissiga förutsättningar och lever under kukiga omständigheter så är det klart att det är lättast att lägga ansvaret utanför sig själv. Jag har själv varit där, så jag vet.

Men du är huvudperson i filmen om ditt liv.
Du äger ditt liv.