Teven

Vi har införskaffat en sån därna platttéve, en svart fining från Samsung. Vår gamla teve var också en Samsung, men en sisådär 50 kilo tyngre Samsung. Vi köpte schabrakteven från en bekant och hujävvlar vad den var tung, att jag lyckades släpa den från bil till lägenhet är ett smärre mirakel. Jag såg stjärnor och ljustunnlar, döda släktingar och kändisar och färger som inte finns på riktigt. Jag hamnade även utanför min kropp i några sekunder, svävande som i en nära-döden-upplevelse, innan jag försiktigt tappade ner teven på hallgolvet.

Men den nya väger typ 20 kilogram och jag bar den med lätthet från Schtokkholms city till tunnelbana, buss och Årsta. Trallalalala! Sjöng jag glatt.

Och bildkvalitén... Jag sitter och tittar på tevebilden och det känns nästan fel. Bilden är för bra, det känns som att fölket i teverutan är på låtsas, mer låtas än tidigare. Jättelåtsas. Jag undrar om regissörer och tevemakare insett vilket dilemma digitaliseringen av teve ställt till med. Innan hade de ett låtsashets-brus på allt det gjorde, men nu när det är borta ser alla ut som dataanimerade plastdockor och miljöerna har glasskarpa kanter som man skär sig i ögonen på.

Nu är tack och lov vår teve bara på sisådär 26 tum, men tänk om man satt och betade av en näve helfilmskvällfilmer på en 40-tummare... Ojojoj vad sykkedeliskt det måste vara. Efter det finns risken att man går in i en psykos och galenviskar på gatan:

Världen är så smutsig, världen är så skitig, måste färga, måste göra perfekt, måste göra rent, bort med dammet, jag vill ha kvadruppel stereo på bild och ljud annars måste jag döda. Rösterna säger det. Döda analog-världen. [följt av galet fniss och handtvagande i luften]

Tänk för några år sedan när jag satt och ondgjorde mig över mobiltelefoner och teknikhysteri. Hah! Jag skrattar åt dig Jesper. Hah! Ge mig diginal skärpa och 3G så flyter jag som på små moln genom syberrymden.

Swisch!