Om film

Animerad film klår vanlig film på fingrarna på en rejäl punkt: Med animerad film kan man skildra saker som inte går att skildra i annan film. Visst kan man ösa på med specialeffekter och datorgrafik, men det blir ändå inte samma sak.

Jag tror att genom att animerad film är så avskalad, så har man lättare att ta till sig den. I och med att karaktärerna inte är människor man känner igen och inte heller har utseenden som är till 100% korrekta anatomiskt sett, så måste man själv lägga till de delar som ”saknas”. Samma med miljöerna. Och vad tar man då till, när det liksom saknas något? Man tar från sig själv och sitt eget innersta. Och genast blir det mycket mer intressant.

Nu spånar jag en hel del, but bare with me...

Jag läste den där tanken i en mer teoretisk bok om serier av en författare jag såklart inte kommer ihåg namnet på. Mc någonting... Teorin gick ut på just det jag skrev ovan, att genom att figurerna och miljöerna inte är till hundra procent utskrivna och beskrivna, så måste man ta från sig själv. Han hade en teori som rörde just seriefigurer, men självklart måste den även gå att överföra på tecknad film också.

Ja, även på annan film också förstås. En anledning till att jag gillade animeserien ”Serial Experiments Lain” var att jag inte riktigt begrep vad som hände. Genom att släppa det och bara uppleva tror jag att jag blev tvungen att ta från mig själv och att serien därigenom blev mer intressant.

Som Picasso sa (ungefär):

”Alla vill förstå konsten, men varför försöker man inte förstå fågelns sång?”

Men ibland klaffar ju inte det där, ibland blir man bara trött och frustrerad av att handlingen går en över huvudet. Vad beror det då på? Filmen/serien måste hitta den perfekta balansen. Man måste kunna relatera tilll verket men det måste ändå vara rätt antal luckor i rätt delar av handlingen m.m. för att man ska vilja se vidare.

Jag har pratat en massa om ”Haibane Renmei” tidigare och kanske är det på sin plats att ta upp den serien även nu. Handlingen i den historien är inte jätteavancerad, men det som är seriens stora styrka är att den är så fri för tolkningsmöjligheter. Men anledningen till att den berörde mig så starkt tror inte jag går att enbart hänvisa till det faktumet, i mitt fall ligger det någonting i vad som hände med Rakka och Reki. Någonting som ligger dolt långt in i mig och som jag aldrig kommer kunna nå. Och det är inget fel i det. Tvärtom.

Men jag tror på den där ”luck-teorin” jag skrev om ovan. Genom att berättandet i en tecknad serie/film är så avskalat så får jag chansen att lägga till mina egna minnen - undermedvetna såväl som medvetna.

Vad är det som gör att en film rör vid en och en annan inte? Ibland kanske det är så enkelt att filmen presenterar allt, rakt av, utan krusiduller och tydligt som en sommardag - och att den ändå berör.

Nyss såg jag anime-filmen ”Milennium Actress”. En riktigt bra film av regissören till ”Tokyo Godfathers” och ”Paranoia Agent” Satoshi Kon. En väldigt visuellt genomarbetad film, som verkligen använde filmmediet till fullo. Snygg som fan och med ett riktigt bra flyt i berättandet.

Det är för mig totalt jävla obegripligt hur folk struntar i anime och annan tecknad film. Det är som eleverna i min klass som ratar maträtter för att de ser äckliga ut eller har ett ovant utseende. Ett högst barnsligt beteende alltså. ”Jag vill inte se på anime för... för... för att den är konstigt tecknad och... för att jag bara inte vill det!”