En fest

Idag åkte jag till Linköping och det var en science fiction-artad upplevelse. Som om jag frysits ner i en stor iskloss och tinats upp ett bra tag senare. Ett bra tag senare, men inte jättebra tag senare. Jag bor hos min bror den här helgen och behövde inte mycket vägbeskrivning för att hitta rätt till feststället. Medan jag gick den 10-15 minuter långa promenaden så kändes det som att jag inte varit borta alls. Jag tog vana och snajdiga genvägar över områden som aldrig i helvete utomsockens folk skulle komma på att gå över. Allt kändes så vant och hemma, men så kom två små, men ändock, avbrott som inte stämde alls. En telefonkiosk som på ett magiskt vis flyttat sig ca 20 meter och en restaurang som blivit större. Magi.

När jag kom till feststället så var det samma sak där, ingen var jätte-[valfritt postivit adjektiv/adverb], utan alla var ganska: hej Jesper, kul att du kunde komma! Alla var sig ganska lika, Micke 1 hade längre hår och Micke 2 hade kortare. Annars var de sig lika. Tyvärr kom inte Malin på festen, för hon har tydligen flyttat till Västerås. Slut med pojken hennes var det visst också och så. Jaja... Jag har funderat på att ta kontakten med henne en längre tid då hon varit den person jag kommit bäst överens med i Kårrullen, men nu när jag fått reda på att hon bor i Västerås (och kanske är singel?) så liksom måste jag höra av mig till henne. Det är så där skumt ni vet, egentligen så skiter jag i om hon är singel eller inte, men ändå inte. Ja, jag är dum i huvudet. Men ju fler jag hittar i Västerås desto bättre.

Jag drack en massa vin och blev - när jag reste mig upp - ganska fuller. Det är dåligt med feströkare/rökare i Kårrullen, så jag gick ut med Jody trots att jag egentligen inte var så där jättesugen på att gå ut och råka med honom. Menmen, det gick väl bra. Han frågade en massa om min vardag och så och jag brydde mig inte så noga om att fråga tillbaka om vad han gjorde. Jag orkade inte. Han är väl trevlig och så, men jag orkade inte. Lalalala...

Ja, Kårrullen har aldrig varit fullproppad med tjejer och inte heller på denna fest. Åsa och vad fan heter hon nu igen... Kristin? Ja, jag tror det... De var där. Båda söta som mums, och jag gjorde väl ett halvhjärtat försök att flörta lite med Åsa, men precis som tidigare så fick jag inget gensvar. Och dessutom har jag noll koll på henne som person, så jag gav upp. Eller snarare, sket i det. Lalala. Jag säger bara lalala.

Nu sitter Pontus och spelar spel på sin dator och jag lånar en av hans rumskompisars dator för att skriva dagbok på. I morrn ska jag träffa Faisal och det ska blir skoj. Han är en bra vän. Egentligen vet jag inte hur det kommer sig, för vi är rätt olika som personer. Det jag så här på rak arm kan komma på, är att vi båda gillar Star Trek och kaffe, men sen? Bara för att jag inte kan komma på handfasta grejor betyder inte det att vi inte är bra kompisar. Nu har det blivit på tok för länge sedan vi sågs sist, men det har berott mest på pengabrist från min sida - det kostar ju ändå 590 kronor tur och retur!

Nej, annars vet jag inte vad jag ska säga mer än att det tyvärr blev lite antiklimax här. Jag har inte mycket vänner kvar här. Malin flyttade till Västerås, Faisal bor i och för sig kvar och Mari har även hon flyttat.

Jag är allt lite full jag. Vad fan ska man göra när det står skitmånga vinflaskor på bordet och alla envisas med att vara så artiga och fina så och inte vågar fylla på glaset. Ja, då tar jag tag i flaskan och öser på. Vin är gott. Och nu är jag så där skönt snurrig i huvudet. Så där lagom-full liksom. Lagom-full nog att bli kvinnotörstande, men ändå nykter nog att stava finfint på tangentbordets knappar. Dock inte lagom-full för att veta att jag borde sluta skriva.

Så nu slutar jag skriva.

Så.