Glass

GB-glace tycker att vi med deras nya glassar ska ”utmana våra sinnen”. Tror inte det va...

En glass som utmanar mina sinnen är vid första beröringen glödhet, så att huden på mina fingertoppar blir knaperstekt, ett skarpt vitt bländande ljus strålar ut från glassförpackningens folie, starkare än solen, så starkt att man måste ha tjocka svetsglasögon för att kunna öppna glassförpackningen utan att bli blind. Asbesthandskar är också bra att ha på sig, så man inte bränner sönder händerna. Har man väl fått upp förpackningen med de otympliga handskarna så är det inte lugna puckar bara för det. Nej, när den första rispan i förpackningen uppstår så forsar det ut gigantiska ångmoln ur öppningen på grund av temperaturskillnaden som uppstår. Glassen är nämligen -273,15 °C, men värms ganska snabbt upp av luftens temperatur och inte minst foliens värme. Så efter en kvart så går glassen att äta. Och man kan ta av sig handskarna och glasögonen.

Men då är det dags att ta på sig hörselskydden. För när man biter i glassen så exploderar den. Inte riktigt i kraft (för då skulle det göra ont), men i ljudstyrka. 180 decibell. Överlever trumhinnorna den behandlingen så börjar glassen för säkerhets skull tjuta när tänderna hugger in i själva vaniljglassen. Tändernas kontakt mot chokladen resulterar i explosionsljudet och dess kontakt med vaniljglassen resulterar i tjutandet. Tjutandet är bara jävulskt irriterande och dess ljudnivå inte högre än säg... 80 decibell. Däremot fortplantas ljudet genom glassen, in i tänderna och vidare in i hela skelettet, vilket får till resultat att hela kroppen börjar vibrera och skaka allt värre och värre. Då kanske man tänker att ”fan, jag kanske skulle slicka på glassen istället...” och så gör man det. Men tji fick man då...

När man slickar på glassen, som man tror smakar gammal hederlig vanilj så får man ytterligare en sinneschock tillräcklig att få hjärnan att säga ”tack och hej, leverpastej”. Glassen tokbombar tungan och hjärnan med smakintryck, alla smaker som är fysiskt möjliga att skapa forsar in i tungans smaklökar. I bokstavsordning. Efter det svenska alfabetet. Äter du samma glass i t.ex. Grekland så får du smakerna i grekisk ordning. Så finurligt har Unilever ordnat det. Slickar du en slick på säg 1,5 sekunder så får du i dig miljarder smaker på den tiden; köttbulle, ananas, bajs, bord, smultron, betong, sushi, kaffe... Jo nejm it!

Nej, jag har inte glömt luktsinnet. Luktbombningen startar samtidigt som smakbombningen. Men tror inte att du får känna en frisk doft av vårregn samtidigt som du smakar lätta regndroppar på tungan. Det skulle ju inte vara en utmaning. Nej, smakar du vårregn så får du självklart doften av rutten spya i näsan. Japp. Eller tvärtom. Smaken av rutten spya och doften av vårregn. Fiffigt va?

DET kallar jag att utmana mina sinnen. En sådan glass skulle jag gärna prova. Ingen fjompig messort som knakar lite när jag biter i den:

”Ooooooooo!!! Glassen knaaakade när jag tuggade på den! Iiiiiiiiiii! Glassen är överdragen av ett tjockt lager choklad och knaaakar när jag biter i den! Kooooolt!”

Hmpf.