I mig

Om man ältar och grubblar och funderar på varför man aldrig hamnar i ett förhållande så gör man inte det. Men om man inte ältar och grubblar och funderar alls så är man väl inte heller intresserad av ett förhållande? Eller vad fan nu då nu fattar jag inget.

Hobbies: Måla, elektronisk musik, älta, grubbla, fundera, tänka och fina saker som gärna är rosa.

Jag vet att mitt liv går framåt. Men stegen känns allt för ofta så små. När jag nu äntligen tagit mig ur bubblan efter att gosat in mig i den i sisådär 30 år, så vill jag sprängas ut ur den. I en kaskad av rosa bubblor, fyrverkerier och konfetti. Pfoooosch! Men nähä. Här får man knäcka bubblans skal själv och mödosamt ta loss bit efter bit efter bit... Samtidigt som jag gäspar och ägnar tiden åt att sukta efter den där explosionen som aldrig kommer ske.

Men det gör inget. Inte när man tänker efter lite.

Mitt liv är helt okej och så är det för många människor. Nu råkar mitt liv vara helt okej som singel, men det hade varit lika jävla helt okej om jag hade en flickvän. Bara på ett annat vis. Tidigare tänkte jag också på det sättet. Men då var det mer frågan om att intala sig det. Jag intalade mig att det var lika bra och lika jobbigt att leva i ett förhållande. Men jag trodde det inte. Men nu tror jag. Och vet. Visserligen skulle jag inte tacka nej till att få den kunskapen i första hand, självupplevt. Men äh.

Visst kommer de där stygnen av ensamhet då och då. Men de blir mindre och mindre. Jag plockar ner kärleken från piedestalen jag ställde den på för länge sedan. Där gör den ju ingen nytta. Den trivs bättre här i min byxficka, tillsammans med hemnycklarna. Dessutom är piedestalen täckt av ett tjockt lager grått damm...

Den värmer fint.