Banne mig

Min dator är trasig och jävlig. Fan. När jag skriver dagbok vill jag sitta vid min egen dator, så att jag kan skriva jättejättefritt.

Jag har i afton varit på en rolig fest. Jag har inte druckit ett dugg alkohol - så när som på ett sexpack folköl - så mitt vemod kan jag inte skylla på alkohol nu. Det är bara så att jag inser hur jävla tråkigt jag har det i min vardag när jag jämför med de skoj fester jag då och då hamnar på, när jag får prata med skoj folk. Jag vet inte... Man får väl vara glad i de stunderna och ta sig igenom resten. Lite som en snöplog genom tristessen. Men det är väl så det är att vara människa kan tänkas. Snö i stora lass av tristess och så några fläckar här och där - som idag - där det har tinat.

Inte ens roliga liknelser kan jag skriva. Hmpf.

Jag blir mer och mer säker på att jag ska resa till Japan för pengarna jag får nu på tisdag, eller i alla fall delar av dem. Jag vet att allt inte blir bättre halleluja lalala om jag reser dit. Men det vore fan skoj. För övrigt har jag en ny brevvän som lovat guida mig lite i trakterna utanför Tokyo.

Men... Jag behöver en ny dator/nya datordelar, en ny cykel och en ny soffa.

Cykeln behöver jag för att cykla skitlångt till jobbet i vinter. Min nuvarande cykel orkar säkert inte det, då den är så gammal. Ja, men hur kul låter det då? Att köpa en jävla cykel för att cykla till ett segt jobb. Nej, Japan it is. Föffan.

Det är lite ovant att vara helt nykter under slutet av en fest. Det är nästan så att jag inbillar mig att jag nog är lite full i alla fall och att jag nog har lite huvudvärk och så. Eller inte. Mysko det där. Jag har inte druckit någon alkohol alls nästan, men min hjärna liksom viskar till mig att jag nog är full ändå. En betingad reflex måhända? Ja, inte vet jag...

Plan 1: Att ta alla jävla chanser till mer skoj i livet. Det är så jäääävla lätt att snöa in i jobbandet. Att snöa in och skylla på att "jag orkar inte". Men nej, inte mer.

Jag tycker det är jävligt synd att Malin inte ville ses fler gånger. Jag har ringt två gånger till henne och inte fan kan jag ringa en tredje gång, nu är det liksom hennes tur. Mamma och pappas bekanta hade sett mig när vi fikade första gången, och sagt till mina föräldrar att jag såg förälskad ut. Nu var jag inte alls det, men kanske var det något i den stilen som skrämde bort Malin? Skit samma. Det är hennes förlust.

Nej, nu får det vara nog med det här gnället. Banne mig.