Loppis och lycksiga grejer

I helgen stod jag, Lotta och Lottas syster på loppmarknaden i Vårberg och sålde grejor. Det var en rolig och omtumlande och tröttande och fascinerande och en massa andra adjektiv och adverb som jag inte heller tänker sätta komma efter utan bara "och".

Vi for till loppisen i en ganska stor bil med jättemånga lådor i, fick stå i bilkö utanför lokalen ett litet tag. Folk körde in, lastade av sina varor och åkte ut med bilarna igen. Jag hade noll aning om hur det såg ut där inne, så jag trodde det var skitastort och att folk åkte in med bilarna i själva loppislokalen. Stort var det men ej så stort. Bilarna ställdes vid lastkaj och varor urpackades.

Inne i loppislokalen stod de gamla rävarna och spanade med rovdjuriga ögon efter fresh meat. Vi var fresh meat och hej kom och hjälp mig vad gamarna flockades runt våra kartonger... Gamarna låtsades vara artiga, hjälpte till att flytta kartonger och bar och hade sig. Samtidigt som de stirrade ögonen blinda på våra grejor. Vad ska du ha för den här? Du får grytan för en femtiolapp och så vidare. Fy helvitte vad stressande det var. Om jag inte minns fel så hittade t.o.m. någon våra Mumin-muggar som vi skulle dricka vårat kaffe ur. Nej, de där är inte till salu.

Jaja, det lugnade ner sig efter ett tag och det roliga började. Gamarna flög upp på sina grenar och det vanliga folket började spankulera runt. Skoj som fan! De prutade och grejsade och vi öste på vi med. Eftersom vårat främsta mål inte var att göra fetingvinst, utan att bli av med grejorna, så var vi väldans prutbara. Fram mot 15-tiden började både vi, våra fötter och spankulerarna bli trötta. Så vi började ge bort saker, sålde grejor för en tia och så vidare. En giriggubbe var framme och skulle pruta ner en så gott som ny kompaktkamera från 20 spänn till 10. Eh... Han hade ju redan gjort en vinst på typ 10000 procent. Så han fick inte kameran tack och lov.

En liten flicka vid ett grannbord - kanske 7 år gammal eller så - hade ögonen på en spegel som Lotta sålde. Först fick hon den för en tia, men lyckades inte få den summan av sin mamma. Så efter ett tag gick Lotta fram och gav tjejen spegeln. Sånt var skoj. Att kunna ge folk saker och riktigt se att där får spegeln/ramen/reservdäcket/bollen/roboten det bra som fan. Där kommer den trivas. Jag sålde en gammal sliten Kraftwerk-tröja till en kille i typ min ålder. Den tröjan fick det nog bra, för han verkade trevlig och pratade varmt om synthmusik. Åtminstone lite old-school som Kraftwerk. Så det var najs.

Fy helvete vad trött man blev efter den dagen. Mina fötter skrek bokstavligen med jättesmå men ihärdiga munnar: AAAAJJEEE!!!

Men se så roligt det var.


Och se så roligt det är att bo här också. Men även nervöst och jävligt spännande.
Att hela tiden finna sanningar om sig själv, att få/bli tvungen att omvärdera sig själv. Att lära sig saker om livet, om relationer, att inse saker bra som dåliga, att upptäcka saker. Det är så jävla spännande och intressant så det finns inte ord för det. Att inse att även jag kan vara föremål för kärlek, att jag kan lära andra saker om livet.

Lyxigt
Lycksigt

Då och då får jag träningsvärk, grubblar till lite och tänker att JÄLP vad fort det går! Hinner jag med? Gör jag rätt? Iiiii! Men så återfår jag balansen och bara är.

Jag har upptäckt att så jääävla mycket är viljestyrt. Tidigare har jag ältat sönder saker bara för att... Jag vet inte... För att jag kan? För att det är tryggt att vara otrygg? Slut med det i alla fall. Det går faktiskt att bara klippa negativa tankar.

Jag är totalt jävla säker på kärleken till och från Lotta, jag strävar mot att vara totalt ärlig och sporras av att hon är det mot mig.

Det här är så förbannat jävla bra så jag vet att vi lyckas.

Lycka.