Med uppenbar känsla för stil

Så länge omvärlden utgår från att alla män är livsfarliga kan vi tryggt promenera genom stadens parker om nätterna utan en tanke på hur vi beter oss, medan kvinnor tvingas överväga varje steg. Vi kan lika lugnt lyfta vår högre lön och ta precis så mycket ansvar för våra barn som vi känner för eftersom vi vet att ingen kommer våga göra motstånd på allvar. Vi kan räkna med att våra intressen tas på större allvar än kvinnors, att vår kropp kommer att förbli vår ensak, att vi inte kommer att förlora jobbet när vi blir medelålders för att vi börjat bli småfeta.

Problemet med de här grejerna är bara att det är svårt för en man att uppskatta dem. Det är svårt att vara tacksam över något man haft hela sitt liv, som alltid varit lika självklart som luften man andats. Men ingenting säger att det måste vara så.

Det skulle lika gärna kunna stå tjejgäng i varje gathörn och håna varje löst sittande del av vår överkropp, de skulle kunna hoppa på oss i hissen och lattja lite med våra pungkulor bara för att de kände för det, tobaksaffärer skulle kunna plåta varenda man som ens bara smygtittade åt porrtidningshyllan och sätta upp bilder på honom över hela stan. Politiker hade kunnat kräva att alla män skulle vara hemma och mata sina barn med bröstmjölksersättning hela första året utan ett öre i ersättning, de hade kunnat säga att fotbollsallsvenskan inte skulle få kosta en krona i polisarbete och lagt ner hela serien i samma sekund som den första polisen fått rycka ut.

Allt det där skulle kunna ske, men sker inte på grund av rädsla för det raseri vi utgår från att alla män bär inom sig.

Men om det nu är sant att rädslan är obefogad i 99,5 procent av fallen, hur kan då ryktet om mannens våldsamma potential upprätthållas?

Tack vare de övriga 0,5 procenten, så klart.

Så länge vi är tillfreds med det traditionella förhållandet mellan män och kvinnor måste vi acceptera att det är de 0,5 procenten som gör den möjlig. De utgör manlighetens dirty work, de är fotsoldaterna som offras för att vi andra ska gå fria. Vi andra slipper skit på fingrarna. Vi kan njuta av de priviligerier deras kriminella handlingar ger oss och ändå kalla oss "schyssta killar".

Stephan Mendel-Enk - Med uppenbar känsla för stil - Ett reportage om manlighet (s. 56)


Jag minns när jag började chatta med Lena för några år sedan. Jag berättade om hur skönt jag tyckte det var att ta nattpromenader, att se Sverige på natten. Hur vackert landet är då, stjärnhimlen, fåglarna som vaknar en tidig sommarmorgon, hur himlen går från svart till mörkt, mörkt blå. Då svarade hon något i stil med att det vore trevligt att få uppleva, men det går inte.

Just för att hon är kvinna.

Den kommentaren fick mig att rygga tillbaka, för jag hade aldrig tidigare reflekterat över att någon inte skulle kunna ta en nattpromenad så där otvunget som jag kunde. Men Lena är på intet sätt unik. Så här tänker och resonerar alla kvinnor jag pratat med det här om. Det är beklämmande att något så basalt som att gå på en gata ska berövas 4-5 miljoner människor i Sverige.

När jag hamnar bakom en kvinna som går på gatan en sen kväll/natt så ser jag till att antingen ta en annan väg eller skynda förbi henne. Jag vet inte, men jag tror att jag känner hennes puls öka när jag går där. Hur tankarna far och hur hon lyssnar på mina steg. Jag försöker få mina steg att skrika ut: Jag är snäll! Men det går inte.

Nattpromenader för kvinnor handlar i på tok för jävla stor utsträckning om hur man tar sig säkrast från punkt A till punkt B. Var gatubelysningen är bäst, på vilken gata det är mest folk - bra folk.

Och allt det här är jag en del av. Det är sorgligt och fan i helvete att jag tänker sätta mig till rätta på självgodhetstronen och gäspa: Jag är en snäll kille, de är de andra som är dumma. Jag letar som fan efter möjligheter och chanser att få visa och göra saker som krackelerar skiten.

Men det är ju så lätt och skönt att ta på sig de mjuka vadderade skygglapparna;

Varför ska jag betala 300 spänn för en flaska sprit när jag inte har alkoholproblem?

Varför ska invandrarna/missbrukarna/de psykiskt sjuka bo just här?

Varför klankar feministerna ner på oss män? Jag som aldrig så mycket som örfilat min fru.

Vad spelar det för roll om jag tittar på lättklädda tjejer? Det är ju bara bilder och jag är ju medveten om att det bara är fantasibilder.

Kvinnor vill ju ta ut större delen av föräldraledigheten och dessutom så tjänar ju jag mer än min fru... Så jag kan faktiskt inte vara hemma lika länge som hon

Och så vidare...