Autobahn

Jag har haft några trista sommarjobb i mina dagar, långsamma, sega och allmänt tråkiga. När jag cyklat till dem har jag sett folk sitta på sina uteplatser, grillandes, solandes, folk i hängmattor, folk på cyklar på väg till badstränder. Somriga människor.

Då har jag känt att fan, jag vill också solbada, äta glass och ligga i en hängmatta. Varför ska jag cykla till ett dåligt betalt sommarjobb när jag borde vara vuxen och ha semester? Folk såg så glada och bruna ut, så lyckliga och fulla av sommar. Sprudlande i Technicolor. Och så jag, grå, på min cykel på väg till ett segt sommarjobb.

Men. Det jag såg var min bild. Mannen i hängmattan kanske har ångest över ett jobb han inte klarar av, kvinnan vid grillen kanske ler för att det förväntas av henne. Det jag ser är det jag ser. Och så har det varit med mycket i mitt liv, allt har skett i min hjärna, med mina tolkningar. Mina tolkningar i min hjärna som jag har tagit för sanning.

Pojken på cykeln är glad för det ser jag.
Han där borta, han är arg på mig för det har jag bubblat fram i min hjärna att han är.
Paret som går hand i hand är lyckliga för det är alla par. Hela tiden. Jämt.

Allt har cirklat kring mig, i mig, och det är en stor jävla upptäckt att se det.
Men jag vill inte alltid se det. För det var enklare när allt rörde sig kring mig i min hjärna. Jag var ett offer för allt som skedde, gott som ont.

Min hjärna var Autobahn. Autobahn utan några avfarter till lugna grusvägar in i okända granskogar. Autobahn med en minimihastighet på 200 km/timmen.
Jag såg granarna, stränderna, åkrarna från min bilhjärna, jag såg dem, men då jag for så fort kunde jag bara gissa mig till vad som fanns där bakom ytan.

Jag sätter mig fortfarande i bilen och gasar iväg ibland. Inte för att jag vill det, utan för att det är enklast så.

Jesper, ge mig:
Farthinder
Asfaltsbubblor
Tjälskott
Ramper
Grenar som spränger asfalten
Trafikstockningar

Och visa mig:
Avfarterna till andras hjärnor, andras tankar, andras känslor.

Jag vill se.