Folkhemmet

Om du är en för mig okänd människa så ska du få ett jättepraktiskt formulär som du ska ha till handa när du träffar våran hund - Olivia. Här följer några kommentarer och frågor som du kan yttra eller ställa, du får välja ut ungefär tre stycken.

Titta vilken liten hund! Den ser ut som en ekorre Det är en valp va? Vad kostade den? Den var inte stor Vad söt!
[På håll] Det där är ingen riktig hund Får man klappa?
(Bättre version) Får man hälsa? Är det en sådan där chinchilla?

Det är lite intressant att höra de där kommentarerna. Ibland är man trött och less och svarar kort och ibland är den som frågar uppriktigt intresserad och kommer med bra följdfrågor. Det beror helt på situationen. Men man får väldigt många glada blickar och frågor när man kommer gående med världens bästa hund.

Folk får säga vad de vill om och till Olivia, men två saker gör mig jävligt less. Dels när de tar för givet att det är okej att bara slabba fram handen och börja klappa henne - gå till ett jävla klapp-zoo om du måste kladda på små djur. Dels när de bräker ur sig att Olivia inte är en riktig hund bara för att hon liten.
Jaha, är du bara 150 cm lång, då är du väl ingen riktig människa? Dig kan väl ingen älska, du som är så kort?

...Skulle man kunna svara vissa om man var asless och ond.

Men visst, jag hade också fördomar om små hundar tidigare, att de bars omkring av rika människor i flashiga guldväskor m.m. Så jag har supit kål lika bra som vem som helst, men det gör inte att kommentarerna tar mindre för det.


Lite sådant tänkte jag på när jag nyss var ute och gick med Olivia. Jag tänkte också på Årsta och hur fint det är här. Det är som att vandra omkring på 50-talet. När jag går omkring här och tittar på Folkhemmet så spankulerar tankarna iväg till hur det kan ha sett ut här för 50 år sedan.


Vad var det i alla de där små affärslokalerna?
Hur såg det ut när lastbilarna fyllde på koks i luckorna?
Vilka bodde här?
Var folk så där artiga/undergivna som man ser i filmer?
Hur var det att vara förståndshandikappad eller mentalsjuk på 50-talet?
Var Folkhemstanken levande och självklar i folks medvetanden?
Var 50-talet så optimistiskt och lyckligt som jag fått för mig?
Hur var synen på kvinnan?
Hur var det helt enkelt att leva på 50-talet, på riktigt, inte omvägen via en bok eller någon som berättar?

Affärslokalerna fascinerar mig och sätter full fart på min hjärna. I var och varannat hus finns det i markplan en liten affärslokal med skyltfönster. Några ser ut att ha samma sysselsättning som då huset byggdes, en gammal dammrosa damfrisering eller ett neon-kondis. I andra fönster är det tomt, kanske står där en dator och lite skrivbord, en bokhylla och ett anonymt företagsnamn med kanske AB eller HB efter. I ytterligare några är det nya, sprudlande affärer igång, caféer, sushiställen eller annat typiskt för vår tid.

Jag tror att det är ett generationskifte på gång i Årsta. Den gamla generationen som flyttade hit på 40-50-talen håller på att dö ut och nu flyttar folk i min och Lottas åldrar in. Under oss bor ett par som bott här i 60 år och under dem ett ungt par som jag skulle gissa är i 30-årsåldern. Det börjar bli fullt på Söder, så nu fylls Årsta av folk som uppskattar stadsdelens arkitektur, närhet till naturen och till resten av Stockholm. Och till Folkhemmet.

Jag är kär i Lotta, Olivia och Årsta. Och mitt liv. Som det börjar arta sig.