Bara en massa blabb

Idag har jag varit ledig från jobbet. Det är lite bra att jobba inom vården för då är man då och då ledig även på vardagar. Så vad har jag då ägnat dagen åt? Inte mycket meningsfullt ska väl erkännas.

Är man ledig så ska morgonen dras på rejält. Då drar man och släpar och segar ordentligt. Espresso ska man dricka när man är ledig, för det är lite omständligt att göra och ack så gott. Jag gillar det där lite omständliga i espressobryggande. Men jag gillar även att dricka en stadig kopp snabbkaffe. Eller... Jag gillar kaffe. Punkt. Hade jag haft en bra morgontidning så hade jag lusläst den till kaffet. Nu HAR jag faktiskt en bra dagstidning, men den kommer bara en gång i veckan - Stockholms fria tidning. Den ömmar för alla de där ämnena jag brinner för men som vanliga tidningar skiter i. I senaste numret skrev de t.ex. att Chiquitas nya bananmärke inte är så jävla bra som de vill göra gällande. Nu ska vi se vad de skrev, ett ögonblick...

– Man kan säga att Chiquita har hävt sig upp ur ogrästräsket med överkroppen, men de rasslar fortfarande med benen i bekämpningsmedel, säger Mikael Karlsson. Fortfarande använder man ungefär 50 kilo ogräsmedel per hektar och år på bananplantagerna. Det kan jämföras med fem kilo per hektar och år för potatisodlingar, vilket tillhör det mest bekämpningsintensiva inom den svenska jordbrukssektorn.

http://www.stockholmsfria.nu/artikel/5340

Jahaja. Den artikeln läste jag inte idag, utan idag hamnade jag ganska fort vid internet. Chattandes med min nya japanska brevvän. Jag vet inte vad det är, men alla mina tidigare japanska brevvänner har slutat skriva. Kanske har jag brutit mot något uråldrigt japanskt hederskodex, något hederskodex som hade krävt omedelbar offentlig ursäkt i teve med storgråt och/eller seppuku. Eller hur det nu stavas. Eller så var det mer trovärdiga skäl som låg bakom att de inte längre skriver. Egentligen saknar jag bara en av mina tidigare brevvänner, som skrev långt och på bra engelska plus att jag kom bra överrens med henne. Menmen. Den nya - Harumi - verkar också lovande.

Hon berättade att hon haft en svensk brevvän tidigare, en som hon kommit jättebra överrens med och som hon hade tänkt besöka. Men så helt plötsligt så bara sket han i att skriva. Hon saknar honom, så jag tänkte att jag skulle hitta grabbens telefonnummer och adress. Vilket jag också gjorde. Hon blev lite paff och mycket glad. Nu tänker hon inte kontakta honom så där jättefortigt och som en stalker. Inte "Hej X, varför lämnade du mig. Vi skulle ju gifta oss och jag skulle blondera håret och ha sverigedräkt på mig alltid. Varför slutade du skrivaaa!!!?" (På svenska, med enbart lite brytning) Nej, hon tyckte det kändes bra att åtminstone kunna kontakta grabben.

Jahaja. Sen for jag ner på stan för att sätta dit min chef. Jag stormade in på kontoret med diverse viktiga papper och arbetsavtal i handen, slog näven i bordet och gormade: "Nu, din jävla kärring så är du så jävla god och höjer min pissiga lön med åtminstone några kronor!!!" Sen örfilade jag henne och hånlog sedan när hon skrev på alla avtal under snoriga snyftningar.

Eller inte. Vad fan ska jag göra? Jag har kontaktat Lärarförbundet och Kommunal och de verkar ju inte vara jätteangelägna om att hjälpa mig. Äh. Kommunal svarade att "ja, 14.000 är minimilön". Typ. Lärarförbundet har inte svarat alls. Jag får väl cykla ner till dem och se om jag kan få tag på någon personligen. Men jag är skeptisk. Äh.

Så jag skrev på avtalet för att hinna få någon lön den här månaden.

Det var jätteskoj att cykla idag, för man fick leka nazist-dödsa-spinningpass-from-hell. Jag skrattade gott åt motvinden ett par gånger för att den var så överjävlig. Den var skoj. Hos Harumi var det idag 33 grader. Tänk så tokigt.

Men nu börjar det bli höst i Sverige. Ett sätt som man också kan upptäcka det på - förutom nazistvindarna - är att alla skator har hittat en hemlig knarkgömma i någon trasig papperskorg. För skatorna har röjarskiva och rejv och fylleslag i alla träd. Fan vad de låter och har sig. Är det för att alla andra farliga fåglar har flyttat söderut? Ser skatorna sin chans nu när de farliga blåmesarna, tofsvipporna och piptofsarna flyttat till Afrika?

Hm. Skator, kråkor och gråsparvar är flygande råttor. Bara för att de har vingar så blir de mindre snuskiga. Mysko. Sätt vingar på ett djur och det blir rart. I think not.

Ja. Hemma har jag sett några avsnitt av Black Books och inte gjort så mycket mer. Ibland blir jag lite förvånad över hur lite socialt liv jag klarar mig med. Är det bra eller dåligt? Jag har inte mycket till socialt liv, men sörjer inte det jättemycket. Det är väl dumt av mig? Jag tror det. Ibland blir jag sorgsen för att jag tror att jag borde bli det, men jag vet inte. Sen inser jag mycket väl att det även är mitt eget fel. Jag kan inte göra som när jag var yngre och bara frossa i att ojojoj ingen tycker om mig. För det är skitsnack. Jag är mest lat. Jimmy har t.ex. ringt mig för flera dagar sedan, men jag har inte ringt tillbaka. Och Malin vågar jag inte ringa till för det är ju liksom hennes tur och om jag ringer så tror hon att jag är typ kär i henne och så är ju inte fallet.

Det där är lite av ett dilemma. Samhället och hela världen säger att man ska vara social och ha ett fett socialt kontaktnät och om man inte har det så borde man vara ledsen över det. Men om man inte är det då? Alltså, jag har ju vänner, så jag har inget att sörja över. Men för några år sedan så hade jag inte det och var rätt nöjd med mitt liv ändå. Eller var jag det? Var jag missnöjd för att jag borde vara det eller var jag det eller var jag inte det? Äh, nu börjar jag snurra i finlagrad antik Jesper-stil. Så det skiter vi i att utveckla.

Nu vet jag inte riktigt mer vad jag ska skriva. Jag hade någon bra vardagsbetraktelse att dela med mig av, men den försvann.

Nej, det står stilla. Så då slutar vi. Man ska sluta när man är på topp och när det är som roligast. Och jag är som roligast.